Stadsteatern Stockholm
Kilen
Obehaget efter att ha sett pjäsen.Den fastspända flickan - lämnar mig ingen ro.
Pjäsen är baserad på Noras berättelse. Nora hade en problematisk barndom. Kom i kontakt med socialtjänsten och BuP. Fick ingen hjälp. Började skära sig och levde ett destruktivt liv.
Blev som ung tonåring utsatt för grova sexuella övergrepp av polismästaren Göran Lindberg, något som väckte stor uppmärksamhet men som ändå inte var det värsta som hände henne. Det värsta var samhällets oförmåga, handfallenhet och ointresse för att hjälpa henne. När hennes historia presenteras så rakt som i teaterpjäsen blir det förfärande tydligt hur hon föll rakt igenom alla maskor i det sociala skyddsnätet. I nästan tio års tid hade hon kontakt med de myndigheter och samhällsorgan som vi skapat för människor som hamnar I svåra situationer. Polisen, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykatrin, vuxenpsykiatrin, öppenvård, slutenvård, institutionsvård.
Inte på ett enda ställe fick hon hjälp.
Polisen tog flera år på sig att utreda misstanke om övergrepp och våldtäkt. Socialtjänsten gjorde osammanhängande och handfallna placeringar på urusla behandlingshem. Psykiatrin ställde olika diagnoser, erbjöd piller, spände fast henne i bälte och sa att det var omodernt att kräva terapi. Nora skar sig, försökte ta sitt liv, rymde, var rädd. Återfördes med polis. Låstes in. Rymde på nytt. Hamnade på psyket, lades i bälte, något som för henne blev en återupprepning av att ha blivit fastbunden under våldtäkten.
Hur har det kunnat bli så här och går det någonsin att reparera eller förändra? När Nora första gången kom i kontakt med socialtjänsten var hon en ung flicka som var rädd för pappan som hotade och misshandlade henne. Redan då hade hon behövt tas på största allvar, mötas som ett barn i desperat behov av hjälp och inte som ett ärende som skulle handläggas. En enda placering, i ett familjehem, var bra. Där fick hon inte stanna, hon hade börjat må för bra.
Man får inte må för bra, inte för dåligt, inte ta för mycket tid, inte bli för dyr, inte vara motsträvig, inte ställa krav.
Göran Lindberg dömdes till fängelse och en psykiater fick sparken. Men i övrigt? Var ska ansvaret utkrävas och vem ska göra det? Jag menar inte syndabockar i det vi brukar kalla ”det enskilda ärendet”, utan ansvar för att barn och ungdomar får den hjälp de enligt lag har rätt till och ansvar för att myndigheter gör det de enligt lag är ålagda att göra.
Det räcker inte med att utveckla bedömnings- och kontrollinstrument, tillsätta kommittéer, utredningar och samordnare. Barn som far illa behöver möta någon som lyssnar och förstår, som har ett uppriktigt intresse för att hjälpa, som står pall, som är uthållig och snäll, inger hopp och aldrig sviker eller ljuger.
Gun-Lis Angsell
